Yes, hade tänkt att berätta lite kort om resan till Mora och vasan. Vi åkte alltså upp på min födelsedag i torsdags, ungefär 4 timmars bilresa, men det gick fort så det var skönt! Vi åkte vid 1-tiden, hann endast åka ett par kilometer innan vi stannade för att äta lunch, blev en sallad på Max i Uppsala. Men sedan åkte vi raka vägen upp med bara ett stopp och det var på Statoil för fika och toalett.

När vi kom fram till Mora började vi med att åka vilse, började packa oss in på fel boende, blev lite knas men det löste sig efter lite telefonsamtal hit och dit. Vi hamnade tillsist rätt efter att ha snurrat omkring på småvägarna i Moooora. Vi fick nyckeln, struntade i att packa upp och åkte direkt in till Mora "centrum" där vi skulle hämta nummerlappar och valla skidor. Hela vistelsen började helt kaositiskt för min del, jag hade glömt min legitimation hemma och fick lite smått panik, trodde inte att man skulle få hämta ut nummerlappen utan, men det gick som tur var bra! Tacka gudarna för att det inte behövdes för då hade jag varit helt körd. Därefter gick vi vidare för att valla skidorna, lämnade in dom och fick en liten lapp men ett nummer som man skulle spara. (Lägg märke till spara!) Vad tror ni händer? Jo, Therese står i gräver i varenda liten ficka efter den där satans jävla lilla pytte lappen. Får ÄNNU mer panik och tror att jag inte ska få ut skidorna. Började leta där jag hade varit, inne på toaletten, ingenting där, började tro att jag hade spolat ner den. Hoppades på att jag hade gett den till pappa, men icke, han hade den inte heller. Jaha, så vart låg den lilla lappen då...? I en PÅSE SOM PAPPA HADE TAGIT MED TILL BILEN. Jag var helt panikslagen ju, men skönt att vi hittade den tillsist.
Pappa skjutsade hem oss för det tog sån tid med vallningen, vi packade upp och försökte varva ner. Nerverna började smyga sig på. Dock var jag inte så nervös som jag trodde jag skulle vara, vilket var skönt så klart.

Dagen efter. Den 20 februari, den stora dagen. 11.45 hade jag starttid och Lovisa 11.30. Vi hade "tjuvsnackat" med en man som jobbade med Vasaloppet, frågade honom om lite tips och råd, hur det såg ut, om det var branta backar med mycket svängar osv. Han sa att det gick lite uppför den första biten. Ah, lite tänkte jag...det var tamejtusan uppför hela vägen till hökberg, vilket var en mil typ. Lite nedför var det också men 7 km var säkert uppför. Från hökberg till Eldris var den jobbigaste och tuffaste biten, bara rakt fram hela tiden och det kändes som man aldrig kom fram. Dessutom hade jag sjukt ont i vänstra ljumsken, kunde itne fatta vad som hade hänt, jag körde på ändå, men det fick jag lida för, den saken är klar. Fy tusan vad tungt det gick sista milen, (från eldris till mora), hade så ont att det knappt gick att åka. Men jag VÄGRADE att bryta, jag tänkte att "det är bara kilometer kvar", det var så skönt att se en siffra (typ 9 km kvar till mora) istället för två (25 km kvar till mora), dom sistnämnda var tunga att se.

Efter mycket slit och släp kom jag i mål, och snacka om att jag var lättad! Tjejen började åka längdskidor för första gången i hela sitt liv i söndags. 5 dagar innan starten, lät inte så lovande. Var inte många som trodde att vi skulle klara det så det var grymt skönt! Kunde inte gå när jag hade tagit av mig skidorna, vänstra benet var helt stumt och jag haltade nästan fram. Igår när jag vaknade hade jag hemskt ont, benet var helt handikappat, kunde inte använda det alls. Fick stappla mig fram på kryckor men idag känns det bättre, kan åtminstone lyfta benet. Tror jag fick en rejäl sträckning eller en muskelbristning.

Vi 6 tiden började vi vår resa hemåt, stannade på Mc Donalds i Falun och käkade. Sen slocknade allihopa, Lovisa, Matilda i baksätet och jag satt och sussade i fram. Så hemresan gick med andra ord också fort!

Hoppas jag lyckades sammanställa det hyfsat bra i alla fall. För nu måste jag börja klä på mig! Hööörs.!